Okej, från folk som kännt mig ett tag;
jag har inte fått pippi på fåglar helt plötsligt.
Eller det har jag kanske fått?
Jag gillar maskulina saker som... motorsågar... bilar... bilar... sade jag bilar?
Och nu sitter jag och oroar mig för små gula saker som säger pip.
Det finns flera bra orsaker till det.
1: jag är 37 år och närmar mig därmed den berömda 40-årskrisen med en skrämmande hastighet till och med för en fartdemon som jag.
2: det är allmänt kännt att det råder en finanskris runt omkring oss. Jag har också drabbats av den - även om jag inte direkt sitter och tuggar på tallriken bara för att magen skriker av hunger.
3: bilar kostar pengar. Allt som säger brum har faktiskt en tendens att kosta alldeles för mycket pengar. Roliga bilar som krisande män med begynnande grått hår köper kostar nästan alltid perverst mycket pengar - både att köpa och äga.
4: ett par hönor kostar i princip inga pengar alls. (inte ens om man bygger ett hönshus i italiensk handhuggen marmor och klär härligheten med bladguld blir det dyrt i jämförelse med en rolig bil).
5: en ekonomi kan liknas vid ett ägg. Den håller ihop tills någon spräcker skalet, och sedan rinner äggulan ut.
Som en vanlig knegare är jag ägget och finansvärlden hammaren som knäckt skalet. Gulan är fortfarande hel, och hela dagen är räddad så länge ingen petar sönder den i stekpannan med en gaffel. Jag vill nämligen ha mina stekta ägg med hela gulor. Alltså: pip är ett sätt att rädda vår privatekonomi från följderna som för mycket brum (läs sportbil, företrädelsevis en porche 911) skulle ge. Dessutom är pipet miljövänligare, men det tänker jag ignorera eftersom jag ändå är rätt miljövänlig. Och egna ägg på frukosttallriken är faktiskt otroligt gott.
Någon som förstod allt ovanstående?
Bra, jag förstod inte heller.
Ha de, alla bilar där ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar