Nu är det bar som om den... försvinner. Först är tiden framför mig, och sedan exploderar den någonstans bakom utan att en enda gång passera just mig.
Någon annan förklaring till att jag aldrig tycks ha tillräckligt med tid finns inte.
Det är helt enkelt en tidsparadox, skapad av ett tillfälligt fält av osynlig materia som just nu förändrar själva tidsrummet. Jag misstänker att denna osynliga, av vissa kallad mörka, materia, har samlat sig, klumpat ihop sig om du så vill. Där, i denna supermassa av osynlig materia, tyngs en osynlig del av rumstiden, av själva dimensionerna undan och temporella lagar verkar inom det fält, den yta, den tid eller det rum som påverkas av denna ansamling.
Och jag är inte ensam.
Moahahaha!!!!
Eller också är det bara det att det blir mörkare på kvällarna och jag har dåligt samvete för trädgården.
Allas er... nånting
