Det här är Rockys "tuffa" blick. I själva verket kisar han mot kamera-blixten. Och så är han nog ganska trött där.
Jag, frugan och min lillasyster satt och tittade på tv en kväll runt 11-snåret när vi såg en bil som stannade utanför. Efter en liten stund åkte bilen vidare, bara för att återvända åt andra hållet ett par minuter senare. Den här gången klev folk ur och började leta efter något med ficklampor.
Ett råddjur mindre, tänkte vi under tiden som vi tog på skorna och gick ut.
I diket låg en liten harunge, född nu i vår, och skrek.
När vi plockade upp den - försiktigt - hade hela insidan av ena bakbenet fläkts upp. För övrigt såg haren relativt oskadd ut i skenet från ficklampor och bilens helljus.
Jag tog in haren i garaget och avlivade den där.
Det visade sig att hela bäckenet var krossat, rygraden bruten på flera ställen, den hade fruktansvärda blödningar i hela bakpartiet förutom fullständigt uppslitna muskler på det öppna såret där bak.
Jag är en jägare, och har alltid varit i kontakt med själva dödandet av djur. Ändå är det svårt att inte känna - om inte illa till mods - så åtminstone ett stort allvar varje gång man slaktar ett djur.
När det är ett trafikskadat djur känns det helt fruktansvärt. Man mår faktiskt illa.
Nå, i alla fall...
Ha de - alla harar där ute!
