Idag har jag gjort ett närmast bissart smaktest i syfte att svara på en fråga som väldigt få varelser i universum någonsin ställt sig: vad är godast? Anklever i rödvin och gräddsås tillsammans med ytterst fint hackad och försiktigt stekt lök samt ett glas hyfsat rödvin tillsammans med en färsk baguett - eller jordnötssmör på ett digestivekex?
Svaret borde vara uppenbart eftersom anklevern med alla tillbehör låter lyxigare än jordnötsmör. Anklever är också den mest slösande, lyxiga och dekadenta deltagaren i detta stortest av gourmeternas kombatanter.
Låt mig försöka beskriva smaken på anklever;
Ensam, stekt med lite salt, är den ganska smaklös men på ett lätt överväldigande sätt. Tänk dig att du dricker ett glas vispgrädde rakt av, så förstår du lite granna. Med anklever är det samma sak som med grädde - man fyller på med lite lök och svartpeppar innan man reder av allt med lite rödvin och grädde. Den ankleverröran på en bit färsk baguett tillsammans med rätt vin är gudomligt.
Det är inte "gudomligt" på ett vardagligt sätt, utan Gudomligt med en versal i början. Smaken överväldigar plötsligt sinnena och man känner hur den rullar runt i munnen för att en kort stund senare sluta i både skallen och magen. Där lägger anklevern sig till ro i en mjuk, gosig, fetthög som ger känslan av att någon dumpat en gjutgärnsgryta i magsäcken bara för att se om den klarar påfrestningen. Det är inte obehagligt på något vis. Tvärtom är anklever på det sätt som jag här beskriver det en av livets absolut största njutningar. (Nej, den slår inte ni vet vad).
Det är en njutning som är välbefinnande, skänker en känsla av att livet kanske ändå inte är så dåligt trots allt.
Jag förstår plötsligt varför det är så många krig i världen. För rätten att äta anklever kanske jag också skulle begrunda möjligheten att "lyfta vapen".
Anklever är inte dyrt, om man finner det. Anklever kan aldrig nå sitt rätta pris eftersom vissa saker är ovärderliga. Att lägga ut en 500-ing på anklever och lika mycket till på tillbehören är ett kanonpris för vad som har alla förutsättningar att bli årtiondets bästa måltid.
Det är helt enkelt rätten man äter, för att sedan kunna dö nöjd och lycklig.
Jordnötsmör då?
Tja, det smakar mastigt, kraftigt på samma sätt som en bättre ost, fast med skrikande övertoner av nötter. På lite bröd, eller ännu hellre en kardemummaskorpa är det något man inte kan sluta äta av. Jordnötsmör är helt underbart på ett "sitta framför tv-n dekadent" sätt.
Vilken är bäst då? Vem vann mitt smaktest?
Tja, jag har ingen aning. Det var lite som att undra ifall en skridskoåkare eller en löpare är den skickligaste idrottaren. De är liksom inte i samma tävling eller ens samma årstid.
Själv älskar jag mat, helt enkelt. En del mat älskar jag mer än annan, men så länge det är mat är jag nöjd.
Kvack på er, alla ankungar där ute!
