Samling! Mot Slaglinjerna! Fienden kommer mot våra hem

Ja, eller närmare bestämt kommer sommaren igång snart. En del dagar kan det kännas som om man stod där, liten och skrämd bakom en sköld, väntande på att den fruktansvärda våren skall anfalla. Resten av sommarhalvåret lever man med en ständig känsla av misslyckande, och av att inte duga till inför andra på grund av att man inte orkar ha lika välstädat som hos någon som är frisk och inte ägnar något annat av sitt lediga liv till trädgården. Inomhus är det ungefär samma visa, men där har jag i alla fått någon sorts rutin på att hantera pikar. För det är just pikar. Ibland kan det vara bäst att ignorera dem. Andra gånger kastar jag till dem en diskhanduk och säger åt dem att sätta fart, om det nu ser så hemskt ut. Vissa gånger spricker något inom mig och jag hör spydigheter som jag egentligen inte menar komma ut ur min mun. Spydigheter som är avsedda att såra och skada. Och nu menar jag inte att vi har bekanta och släktningar som är mardrömmar, för det har vi inte. Men ändå... pikarna finns där ibland. Och jag och min hustru är sjuka. Vi kan inte hoppas på att hålla samma standard som helt friska människor hur duktiga vi än är. Och vi måste fortfarnade få ägna oss åtminstone åt något som hjälper till att skingra tankarna en stund. Så vad skall vi göra? Jag får lite komplex varje sommar över allt som borde bli gjort men inte blir det. Och samtidigt skall jag sköta allt annat. Tro mig - jag ser fram emot sommaren. Jag kanske bara behöver gnälla av mig lite. Men snälla, om någon skulle läsa det här. Ge dem omkring er lite spelrum. Försök att hålla tand i tunga, och förstå att man inte ens orkar ta emot hjälp alla gånger. Amor vincit natura, som den gamle ciccero alltid sade innan han gick på muggen. God natt och en skön söndat till er alla!